suck. Livet har en rasande fart och jag får inte följa med. Sitter på perrongen och ser det susa förbi. Så länge jag sitter still är det behagligt i jämförelse med att springa i fatt livet. Vad ska jag välja?

som hjärnan styr över.
Enligt min man är det visst bara att skita i smärtan och dundra fram i livet ändå. (han har väl en dålig dag).
Feber och darrningar i händerna, jo jag tackar för på hittad. Orkar inte lyfta armarna som vanligt utan gör det med ansträngning. Ungefär som när man har lunginflammation och måste anstränga sig för varje andetag. Så fort jag ska ta något är det en ansträngning. Men jag har städat upp lite ändå. tvätt i maskin disk i maskin och sopor utkastat.
Snart iväg och skjutsa sonen på galej. Men nu behöver jag en kaffe.
Huvudvärk på väg och jag som inte kan ta några piller.

MEN jag är på fötter och jag lever.

Idag ska jag äntligen till bassängträningen igen. Vet inte hur det kommer fungera, men om det inte gör det så får jag väl avbryta.
Har inte fått bekräftelse från sjukhuset att dom tagit emot min remiss :( Tänker ringa och kolla upp saken idag.
Livet lunkar fram, känns det som. Ett steg i taget.

Ja jag vet att jag får vara nere för vad som händer mig, men det finns folk som har det mycket värre än mig. Smärtorna är ju inte värre än vanligt egentligen det är psyket som sänker mig. Framtiden kom i fatt mig, låter konstigt men det är framtiden som sänker mig. Vad händer i framtiden?
Älskar min man som hjälpt mig genom natten, men massage. Jag började bli smidig som ett kassaskåp. Nu är jag mjukare.

vaknar tuppen och jag. Utan mediciner är det svårt. Nu börjar kroppen kännas sliten som tusan. Värst just nu är huden och vristerna. Det var vristerna som väckte mig. Och sedan började huden klia.

Väntar ju på provsvar, men det värkar ju inte komma några. Får ringa upp dom idag på vc. Smärtan sätter sig ju på humöret och koncentrationen. Jag har dragit ner på massa jobb denna vecka för det här.

Det är irriterande när man sitter och känner pulsen i ryggen.
Första och andra gången blev jag rädd, men nu är det ett återkommande fenomen.
Ska ta tag i avgiftningen av medicineringen som jag har legat på under förkylningen. Nedtrappning annars huvudvärk frossa och feber.
Men jag känner mig själv :)
Jag finns, jag är jag. Vem är jag? Jag är mitt i livet och nöjd.

Tänk vad en liten liten mygga kan ställa till det. Mina fötter är ju ett gissel i säg. Dom är ömma och känsliga för beröring. Två myggor har igår natt stuckit vardera fot. Går dag natten gick så där att sova men i natt vet i sjutton vad som hände. Efter som min hud har problem över huvud taget när det gäller mygg eller andra små skador så reagerar den skarpt. Hela fötterna är ömma och kliar. Kliar jag så reagerar fotten med smärta över hela fotryggen.

Xylocain är min vän, bästa salvan för det här.

http://www.youtube.com/watch?v=qPHw6gGXxzs&feature=youtu.be

Ja jag drunknade inte i går. Klarade vatten träningen riktigt bra tycker jag. Träningsvärk men ingen smärta än. Fast jag ligger i sängen o skriver så vad vet jag.
Jag provade att simma det gick inte för axeln, synd.
Idag ska jag promenera runt vår ån, det gör vi så ofta vi kan o hinner. Det är jag och en kollega. Vi gör det på arbetstid som personalfrämjande. Det finns stora fördelar i det. Blodomloppet börjar pumpa och syresättningen i kroppen ökar och man kan fokusera på jobbet lättare.
Det gör ont men det går...

vatten träning. Obehags känslan är stor, mycket tankar går till Måndagen.
Jag som inte änns kan dusch utan ont i själen. Kroppen reagerar på vatten, den tror att den måste försvara sig och hjärnan skickar ut blod och kroppen blir rödflammig, part vis. Slutar ju mad att huden är så öm. Psykiskt så blir det svårare o svårare att glädjas åt att bli ren. Men jag ska dit jag ska kämpa jag ska komma över steget. Inget ska stoppa mig.

Vid kl. 6 vill mig kropp vakna. Att vakna för mig är en process. Först blir jag rädd, att jag är förlamad, kroppen går inte att styra den är av domnad. Framför allt underarmar och händer. Under knät och fötter.
När jag andas och syresätter kroppen inser jag att jag lever, börjar då röra fingrarna lite, blodet kommer igång. Viftar sakta på fötterna samma sak händer där. Det gör ont när kroppen kommer igång, det bultar och slår. Vissa dagar känner jag pulsen i ryggen mot sängen, det är obehagligt.
När kroppen vaknat lite mer så tar jag mig ur sängen, det gör ont att gå, fotsulorna finns inte där, jag går direkt på benen i fotten. Jag vandrar runt till toaletten och lite hitt och ditt innan jag törs ta mig ner för trappan till köket. Det går segt smärtan går upp i ryggen. Jag vänder och går baklänges ner, det går lättare.
Kaffet är klart när jag kommer ner, jag tar med en kopp, och går upp för trappan. NU är min kropp helt vaken, nu kan jag springa upp o ner utan problem, NU är min kropp vaken.

Idag tappar jag luften, känslan att trampa vatten men knappt hålla huvudet över vatten ytan. Svårt att få ner luft i lungorna, varje andetag är ett mirakel. Tryck över bröstet. MEN jag vet att kroppen spelar mig ett spratt, jag vet att jag lever. Tar en kaffe till i sängen...

Fin ö och inga mygg, jätte fint väder och intressant rundtur.

Mindre bra var att man hade lite tid mellan båtturerna. Vi hade velat vara där längre.

Så här dagen efter må jag säga att kroppen klarade det bra men med lite hjälp av medicin. Är öm, men det kan det vara värt.

Träffade mina kompisar från jobbet i dag, vi jobbade lite. Men umgicks mer. Behöver vi inför jobb hösten. Vi alla har våra krämpor så det är skönt att ingen blir irriterad när man inte kan sitta still, utan måste resa sig ibland mitt i samtalen.
Under ledigheten har jag fixat så att nästan alla har fått kroppsriktiga arbetsplatser. Höj o sänkbara bord. Det blev trångt men dom får bättre arbetsförhållanden. Näst intill alla hos oss har problem med sina kroppar och som ansvarig är det viktigt att alla mår bra. Andas och hitta sin inre ro.

Ja idag är det fötterna. Från vaderna och ner. Som stora och bort domnade. Och så handflatorna. Så nu måste jag planera dagen ut efter det. Men men, ren smärta är det inte.

Ja så är det, jag känns som jag lever ett liv ut o in. Konstig känsla, men man vänjer sig. Jobbigast för familjen.Trött så trött...

Ja att träna, fast det är kämpigt är ändå a och o för mig. Dom små musklerna mellan varje kota i ryggen. Hitta centrum av min kropp så att jag håller den i balans. Att göra det är inte många minuter om dagen, och det är värt det. Basal kropps kännedom hittade en bra sammanfattning: http://skondahl.se/basal_kroppskennedom.html

Det är mitt liv och jag har ansvar för det.

Man klipper gräsmatten en liten stund. Ungefär lika längs som kaffet tar att rinna ner i kannan. Kroppen svarar med att skaka som om man har tränat, två timmar på gym.
La mig på sängen en stund, kroppen vill gråta men jag är inte ledsen, jag är arg. Arg på smärtan, skovet har varit allt för länge nu. Var tvungen att duscha så klart efter strapatsen. Kroppen svarar smärta på vattnet. Hårbotten ömmar, känslan att vilja raka av mig allt hår är stark, men förnuftet stoppar mig. Så ont i kroppen att jag inte kan torka mig sitter istället och luft torkar. Kroppen vill gråta, men jag är arg.

Vaknar av att sonen vill låna bilen kl. 5.00 på morgonen, suck. Händerna är bort domnade, skakar liv i dom. Så här två timmar senare är det bara handlederna som kommer ihåg att jag skakade dom. Känslorna sitter i så länge. Det kan jag bli så trött på, att kroppen inte glömmer lika fort som jag. Hur många gånger har inte jag haft nya smärtor som uppkommit av en rörelse, som sedan sitter i en dag eller två. En liten rörelse som att vinka. Men att flytta möbler kan gå bra, utan men alls.
Jag får sova när jag dör.