som hjärnan styr över.
Enligt min man är det visst bara att skita i smärtan och dundra fram i livet ändå. (han har väl en dålig dag).
Feber och darrningar i händerna, jo jag tackar för på hittad. Orkar inte lyfta armarna som vanligt utan gör det med ansträngning. Ungefär som när man har lunginflammation och måste anstränga sig för varje andetag. Så fort jag ska ta något är det en ansträngning. Men jag har städat upp lite ändå. tvätt i maskin disk i maskin och sopor utkastat.
Snart iväg och skjutsa sonen på galej. Men nu behöver jag en kaffe.
Huvudvärk på väg och jag som inte kan ta några piller.

MEN jag är på fötter och jag lever.