att jag vet att jag lever.
Tar nu ny medicin det är ju en låg dos men jag verkar kunna tåla dom. Huden är öm, så jag tar mer medicin för det och smärtmedicin har jag varje dag nu.

Jag försöker fokusera på annat, jag har inget sätt att vara smärtfri. Stå sitta och ligga är en plåga. Tur man har humorn så man kan skratta bort skiten. Tårkanalerna av ger vätska jag gråter utan att vara ledsen.

Jag är så tacksam för att jag har vänner i dercum föreningen som jag kan prata med. Man är inte själv. Många har det värre än jag. Men det visar bara att jag kommer bli sjukare med tiden också. En tjej sa,gör allt du vill göra nu för sen kommer du inte kunna. Problemet är vad vill jag göra? Jag har ju aldrig satt mig själv först på det sättet. Klart jag har varit egoistisk när jag jobbat så mycket men det har ju inte varit för min egen personliga skull på det viset. Det har ju varit ett missbruk som jag dragits med i alla år.