Idag var jag på första laserbehandlingen det har löst gjort lite tror jag. Men i vilket fall så har det lös gjort min sorg. Jag är ledsen. Men jag vet inte varför jag är det nu? Jag har ju levt med det så länge....
Svårt att se det positiva i livet. Men om jag sätter mig ner och gör en lista blir den hur lång som helst.

Mitt mål är inte att alla ska veta hur jag mår, men att visa personer som betyder mycket för mig visar förståelse är viktigt. Men här går jag bet. Törs inte berätta hur jag mår, vill inte vara en belastning. Jag vill vara mig själv men jag orkar bara små stunder.

Hoppas laser kan vara något för mig, i morgon laddar jag för mer smärtor för det kan bli så efter en behandling. Man lösgör ju skit.

Är ledsen, gråter lite här och var i vardagen. Men vad gör det inte blir det bättre.

Vem är jag? Var är jag? Den starka kvinna som jag ser mig själv som, hon som tar hand om alla och ger bra konkreta råd. Hon är borta nu, hon kommer inte tillbaka.