men mina tankar.
Jag pratar ju med folk och fä men det känns som man är ensam att dra lasset. Fast jag vet att jag inte är det.
Ensamt att förstå följden att inte kunna ta en alvedon vid huvudvärk. Vad händer om jag får migrän nu?

Sedan är det sonen som är under utredning för ev. diagnos. Fadern till barnet och jag står på helt olika öar. Jag försöker berätta vad jag kan och vet, men det är som att prata med en vägg. Men sedan tar han emot det jag säger och det känns som han förstår. Men prossensen är jätte jobbigt. Allt jag säger blir en kamp.

Idag ska jag till kuratorn, vi ska prata bilkörning. Varför är jag så rädd att köra bil, men det är jag inte längre. Jag har annat att fokusera på. LIVET till exempel.